Raffineringsugnar är smältutrustning som används i varmprocessindustrin för slutlig deoxidation, legering och föroreningsavlägsnande av smält stål, som täcker både järnhaltiga och icke{0}}järnmetallurgiska områden. Järnmetallurgi använder huvudsakligen RH (raffineringsugnar) och LF (raffineringsugnar). LF-ugnen, som en skänkraffineringsugn, uppnår avsvavling, temperaturreglering och finjustering av sammansättningen genom argonomrörning och ljusbågsvärmning, och kan användas tillsammans med elektriska ugnar eller omvandlare för att producera hög-legerat stål.
I icke-järnmetallurgi används raffineringsugnar vid pyrometallurgisk kopparraffinering. Typiska ugnstyper inkluderar efterklangsugnar, roterande ugnar och tiltningsugnar: efterklangsugnar har en kapacitet på 1-400t men lider av betydande värmeförluster; roterande ugnar har en kapacitet på 100-500 ton och erbjuder fördelen med mekaniserad drift; tippugnar kombinerar fördelarna med båda, med en kapacitet på 55-350 ton men en komplex tätningsstruktur. AOD (argon-oxygen decarburization) ugnar använder en argon-oxygen decarburization process, smälter ultra-lågt kolhalt rostfritt stål och speciallegeringar genom att blåsa blandad gas genom sidolansar. De har bred råmaterialanpassning och hög stålrenhet. Huvudutrustningen inkluderar en ugnsdrivenhet, ett intelligent styrsystem och ett gasdistributionssystem för ventilramen.
Både LF-ugnar och AOD-ugnar är utrustade med elektrodlyft- och tiltanordningar och automatiserade övervakningssystem. Vissa LF-ugnar har uppnått full-process intelligent kontroll. Ståltillverkningsföretag måste installera flödesskillnadsövervaknings- och larmanordningar i kylvattensystemet i raffineringsugnens lock för att uppfylla säkerhetsproduktionsstandarder.